“>

Hej alla tävlande och även alla mina andra underbara läsare!
Inatt blev det klart. Det blev alltså 13 tävlande totalt.
Av alla sökandes så letade jag efter de som var mellan 17-23 och som var antingen lika mig – eller helt tvärtemot.
För jag behöver ju ingen B-version av mig själv.
Nu börjar tävlingen på riktigt!

De tävlande är:

- Tobias, Kiruna.
- Simon, Skellefteå.
- Linda, Stockholm.
- Simon, Jönköping.
- Angela, Gislaved.
- Philip, Stockholm.
- Morgan, Sävsjö.
- Isabella, Arlanda.
- Christer, Mullsjö.
- Jani, Jönköping.
- Gustaf, Aneby.
- Niklas, Linköping.
- Christian, Göteborg.

Till alla er andra som tyvärr inte gick vidare får jag önska en trevlig framtid!
H.A.M. ( Hörs Aldrig Mer )

Jag kan inte låta bli att bli rörd av de olika historierna som mina tävlande berättar för mig.
Vissa är jättebra och vissa är verkligen hemska.
Eller vad säger ni om detta? :

” Jag har varit mobbad och ensam största delen av mitt liv.
Jag satt i princip hemma och kollade ut genom fönstret på de andra barnen som lekte på gården.
Var mobbad hela grundskolan i nio år.
Jag ville ha kompisar och vänner men mina intressen stämde inte med deras.
För dem var det bara sport hela tiden såsom fotboll och sådant.
Sedan stämde aldrig nåt, jag hade fel musiksmak, kollade på fel saker och så vidare.
skolan brydde sig inte heller, 1an-5an sa rektorn på skolan att jag skulle börja gilla fotboll istället för att bli accepterad av de andra i klassen.
Annars fick jag skylla mig själv att jag blev mobbad.
sa jag till när någon gjorde nåt fick jag höra att jag inte skulle klaga.
Sedan bytte jag skola 6-9an för det gjorde alla när man började högstadiet
Det gick två veckor eller nåt så började det där också…
Trots detta gick jag alltid till skolan.
Grät mig till söms nästan varje natt i nio år.
En enda dag i åttonde klass gick jag inte till skolan och fick då höra av kuratorn att man hade skolplikt och inte fick stanna hemma trots att hon visste orsaken.
Lärarna och kuratorn vände på det hela och sa att de var synd om dem som mobbade mig för de hade problem hemma.
Och det rättfärdigade att de fick mobba mig tydligen.

På grund av allt detta blev jag psykiskt sjuk och började bli helknäpp i åttonde klass
Dock berättade jag aldrig för någon för det vågade jag inte.
Jag började jämföra mig med andra personer för att jag var så krönkt som den jag var.
Började tro att jag såg ut som andra personer och dylikt.
Sedan vågade jag inte välja Samhäll först på gymnasiet då jag inte ville gå i vanlig klass längre då jag inte vågade det.
Gick ellinjen ett år men klarade inte av matematiken.
Bytte till en praktisk linje där man utbildades till låssmed.
Jag bytte slutligen till Samhäll ändå fast på en annorlunda nystartad skola med mera självstudier.
Den bästa skolan jag gått på med underbara lärare!
Dock hade jag kvar mina problem och kunde inte ens äta då jag inte fick upp gaffeln till munnen då den fastnade på vägen då jag kände mig iakttagen.
Kunde inte dricka framför folk eller någonting.
Kunde inte hålla i en kopp.

Sedan hade jag sån personlighetsångest, kollade mig i spegeln tusen gånger om dagen för att Försöka se att jag inte såg ut som någon annan, ibland blev det dock så starkt med vissa personer att jag inte såg någon skillnad.
Fick svettattacker och blev genomsvettig av att gå utanför dörren, fick skölja alla mina kläder i badkaret varje dag efter skolan då jag svettades konstant hela tiden av ångest.
Kunde knappt gå på en spårvagn..
Benen låste sig så jag kom knappt på vagnen..
Ramlade nästan på spårvagnen…
Trots allt detta gick jag då till skolan varje dag och brottades med tankar i mitt huvud och fick panik inombords hela tiden.

Jag förstår int ens hur jag klarade av det.
Jag hade behövt bli inlagd
Men jag vågade inte det.
För jag visste att de som är så sjuka som blir inlagda blir iproppade saker mot deras vilja och kanske aldrig blir utsläppta igen.
har varit mycket om detta på tv.

Personlighetsstörningen blev värre med åren och för ett och ett halvt år sedan
så berättade jag för första gången för min psykolog hur jag hade det
för jag var på väg att ta livet av mig när som helst.
Hade önskat att få dö under hela min uppväxt..
Då hamnade jag hos läkare som gav mig psykosmedicin och antidepressiv medicin varav dessa två jag äter än idag.
Dock hade jag sedan sjuka psykostankar kvar tills julen som var.

Fick panik och kunde inte sova på nätterna för jag trodde exempelvis att bläckpennorna i världen skulle ta slut och ingen kunde ju göra nya.
Och de har ju inte några nödutgångar i typ spanien kanske…
sånt tänkte jag på dygnet runt.
i typ ett år.

Personlighetsstörningen var under många år
Så ända tiden jag varit normal och mått relativt bra är från januari månad detta året
och det gäller hela mitt liv.
Sedan avtog psykossymptomen och jag mådde bättre
Nu känner jag mig nästan helt normal,
har några småsaker kvar bara.

Jag har fortfarande kontakt med psykvården
jag är under så kallad rehablilitering.
Jag har ju asperger också fick jag reda på själv från internet julen som var.
Det gör att du har ett oerhört hinder att ta kontakt med andra människor.
Du funkar inte socialt som andra gör.
Detta med asperger borde även skolan fattat redan på lågstadiet
det är dem som skall upptäcka sådant här och göra så man får hjälp
men det gjorde de såklart inte.
De sa typ istället, “skyll dig själv.”
Nej, jag hatar verkligen sveriges skolsystem.
det här landet är inte så jävla bra som det sägs.

Jag har fått höra hela mitt liv också ”men gå och skaffa en kompis, det är ju jättelätt”
visst för normala människor är det lätt
nej man kan lära sig saker som är självklart för vanliga människor
men man blir aldrig normal som andra…”

Säg mig, vad är meningen med en smal midja
Om du inte rör mig?
Säg mig, vad är det för mening om jag syns överallt varje dag
Om du ser inte mig?
Det här stället är fullt av tomhet
Min garderob är full av kläder som jag aldrig kommer att bära
Mitt liv är fullt av folk men du är min enda vän
Min bästa vän.

Hoppas det inte är för sent att säga
Att utan dig är det här stället som London -
Det regnar varje dag.

Behöver inte säga mer än så
För ingen känner mig som du gör.